release me
nervös nervös nervös. ja, inför imorgon. det kommer bli jättefult och jag kommer bli onöjdast i världen. men det finns löshår. och kort hår är skönt på sommaren. plus att det växer ut tillslut.
spanskaprovet kommer gå åt helvete precis som matteprovet gjorde idag. och det säger jag faktiskt bara inte, utan det är den otäcka sanningen..
i söndags fick jag en blackout som var läskig. jag glömde bort att jag stängt fönstret, så jag trodde att någon annan gjort det. det fanns alternativen
1. någon hade tagit sig in i huset.
2. det var någon omänsklig som stäng det.
3. det var jag men jag hade glömt bort det.
och eftersom jag verkligen inte kom ihåg att jag stängt det så trodde jag på någon av de två första alternativen. kollade lite under sängen, sen satt jag mig vid datorn. efter ett tag tyckte jag att jag hörde något utanför dörren. jag blev rädd såklart, och började fundera på vad i rummet man kunde använda som vapen. ett glas? nej. en flaska? nej. en lampa? nej. hmm.. en gitarr? ja! det hela slutade med att jag tog gitarren, gick runt som james bond eller något i hela huset med mitt vapen i högsta hugg. kollade i varje hörn, i varje rum. överallt helt enkelt. men det var ingen där. slutsatsen; det var jag själv som stängt fönstret.
för övrigt klarar jag inte av saker. jag klarar inte av det. verkligen verkligen inte. jag hatar det. och jag blir nere och min dag blir förstörd. allt var från början mitt eget fel. för jag har inget att grunda det på längre. allt var så längesen, så det är glömt och förlåtet. det borde vara. och ja, det kanske det är. det kanske är mitt gamla jag som kommer fram ibland? det skulle förklara det hela. men inte göra det bättre. jag klarar inte av det och se inte på mig sådär för då klarar jag av det ännu mindre.
spanskaprovet kommer gå åt helvete precis som matteprovet gjorde idag. och det säger jag faktiskt bara inte, utan det är den otäcka sanningen..
i söndags fick jag en blackout som var läskig. jag glömde bort att jag stängt fönstret, så jag trodde att någon annan gjort det. det fanns alternativen
1. någon hade tagit sig in i huset.
2. det var någon omänsklig som stäng det.
3. det var jag men jag hade glömt bort det.
och eftersom jag verkligen inte kom ihåg att jag stängt det så trodde jag på någon av de två första alternativen. kollade lite under sängen, sen satt jag mig vid datorn. efter ett tag tyckte jag att jag hörde något utanför dörren. jag blev rädd såklart, och började fundera på vad i rummet man kunde använda som vapen. ett glas? nej. en flaska? nej. en lampa? nej. hmm.. en gitarr? ja! det hela slutade med att jag tog gitarren, gick runt som james bond eller något i hela huset med mitt vapen i högsta hugg. kollade i varje hörn, i varje rum. överallt helt enkelt. men det var ingen där. slutsatsen; det var jag själv som stängt fönstret.
för övrigt klarar jag inte av saker. jag klarar inte av det. verkligen verkligen inte. jag hatar det. och jag blir nere och min dag blir förstörd. allt var från början mitt eget fel. för jag har inget att grunda det på längre. allt var så längesen, så det är glömt och förlåtet. det borde vara. och ja, det kanske det är. det kanske är mitt gamla jag som kommer fram ibland? det skulle förklara det hela. men inte göra det bättre. jag klarar inte av det och se inte på mig sådär för då klarar jag av det ännu mindre.
Kommentarer
Trackback